Nu är jag tillbaka, sliten och förbannad.

Idag slog jag på tvn och hoppade runt mellan kanalerna. Slutade med att jag fastnade för ett inslag i nyheterna på tv2. Ett ämne som faktiskt berör mig mer eller mindre.

Det handlade om en manlig lärare i en skola, en man med "egen stil", självklart.

En äldre man hade en dag hälsat på i denna skola som mannen jobbade på och tydligen blivit väldigt chockad utav mannens utseende.

Det är tydligen inte okej för denna man att så öppet utöva sin stil, enligt den äldre mannen.

Läraren hade piercingar, töjningar i öronen, tatueringar och en liten mohawk.

Helt absurt tyckte han, jag själv fick ett frispel när jag hörde mannens argument.

Varför ska inte indivudualism uppmuntras på riktigt undrar jag? Jag har många gånger fått höra om lärare som har tatueringar som måste täcka upp dessa, ta ut piercingarna och minska sminket. Detta för att passa in i skolans normer.

Vad är det här för jävla skitsnack?

Varför ens låtsas att uppmuntra barnen till att hitta sin egen stil, sin egen väg genom livet. När inte ens lärarna får utöva sin personliga stil i skolan? Jävla dubbelmoral säger jag bara.

Skulle detta påverka hur eleverna tänker?

Skulle det göra dem mer trångsynta?

Snarare tvärt om tror jag. Jag tror att det skulle visa eleverna att alla inte ser likadana ut, alla tjejer älskar inte rosa, och alla pojkar är inte förälskade i allt som har med motorer att göra.

Det finns redan så mycket skit ute i media som påverkar de yngre. Alla ska ha perfekta kroppar, de bästa och dyraste grejerna och de ska sticka ut så lite som möjligt.

Varför inte visa elever och barn att alla faktiskt har sin individualistiska rätt att vara den man vill, se ut som man vill. Så länge det inte är kränkade mot någon annan ser jag inget fel i detta.

Genom min utbildning har jag varit ute på många olika arbetsplatser, och har många gånger fått lyssna på de äldre tanternas prat om just detta. De gnäller över vikarier med piercingar, elever med rakade skallar, barn som inte beter sig korrekt efter normen. Jag vet, dessa "tanter" är en äldre generation, de har inte samma syn på saker och ting som min generation har. Men det är då ingen riktig ursäkt. På samma sätt som att det inte är en ursäkt för mig att göra vad jag vill bara för att jag inte har växt upp med samma ideal som dem.

Jag blir bara så jävla arg när jag hör detta. Varför ska inte en människa med samma förutsättningar som alla andra få bestämma själv hur de ska se ut?

Jag vet att om jag hade knallat in på mitt jobb eller min praktik så hade säkert vissa fröknar och lärare fått frispel över hur jag vissa dagar kan se ut. Varför ska jag inte få inspirera andra elever och barn till att vara precis vem de vill vara? Varför ska man se ned på någon som inte passar in i samhällets normer?

Jag skulle nästan kunna säga att det här skulle kunna liknas vid en slags rasism. För det är ju individens utseende vi pratar om här. Så varför blir det ett helvetes liv om jag kallar någon för neger, men det är fullt förståeligt om någon skriker kränkande ord om min stil efter mig på stan? (ja det har hänt) Bara för att man väljer att se ut på ett visst sätt, ska man då acceptera att andra inte accepterar en för den man är?

Jag förstår mig inte på dagens samhälle, och det har jag aldrig gjort.

Kan ingen bara förklara för mig varför den äldre generationens åsiker om individualism har så stor påverkan i jobbsituationerna? Självklart tror jag på att det kommer att komma en dag då detta inte kommer ifrågasättas. Den nya generationen tar över, frågan är bara när.

Jag kan åtminstone säga att jag aldrig kommer att göra skillnad på en elev när jag kommer ut i arbetslivet. Snarare kommer jag uppmuntra dem till att utforma sin egen stil och hitta sig själva. Jag kommer dessutom aldrig att anpassa mig efter hur samhället vill att jag ska se ut när jag arbetar bland människor.

Alla människor är lika värda heter det väl?

Varför stämmer inte detta?

Här tänkte jag posta en länk till debatten, men sliten som jag är orkar jag inte söka upp den.

Men ni kan ju gå in själva på  http://svt.se och se själv. Låt allmänheten höra era åsikter, för det behöver dem.

Det är en hemlighet

Som bara ett par få vet

Hysh hysh, säg ingenting

Egentligen har du inte hört någonting

Jag kan inte

Vi borde inte

Du får inte

Hemligheten gör det hela lite farligt

Spänningen gör det hela lite mer roligt

En attraktion som aldrig fanns

Blomstrar i det förbjudna

Vissnar i det förgånga

Hysh hysh, säg ingenting

För egentligen har det inte hänt någonting.

Det är roligt när man inser saker om sig själv.

Jag är jag, ingen annan, och jag vill inte alls vara den jag en gång var

Den människan var patetisk. Det tog mig ett tag att inse det, men nu står det glasklart framför mig.

En konversation, som bara skrek "det här är inte du längre" hjälpte mig på traven. Tack, trots att du knappast lär förstå varför.Tvivlar på att du ens lär läsa det här, så vafan.

Olika människor påverkar en olika mycket. Nya människor träder in i ens liv och tar över för de gamla. Du utvecklas med dem, och växer ständigt som person.

Jag är den jag är nu, om fem år kanske jag är annorlunda, vem vet? Man har alltid en del som aldrig förändras, det är ju trots allt jag. Men åsikter, utseende, beteende och självkänsla utvecklas med åren.

Men jag ser fram emot vad livet har att erbjuda mig.

Om mina ögon kunde tala

skulle de tala i gåtor

Kunde jag sjunga

Skulle jag sjunga i hemlighet

Skulle jag skrika

Vore det bara sanningens ord

Skulle jag slå

Vore det för alla misstag

Men utan alla misstag

Skulle jag inte vara jag.

Allt går runt i cirklar

Ingenting är glasklart

Men kanske är det vad som gör livet värt att leva?

Jag sålde min själ för ett liv utan smärta

När världens tyngd pressade ned på mig

Slutade jag känna

Men nu saknar jag smärtan

Utan den kan jag inte känna lyckan

För den ena kan inte existera utan den andra.

Ibland känns allt bara så värdelöst.

Varför har vi dem egenligen, kroppskomplex alltså.

Påverkar media oss verkligen så mycket? Är det kompisars prat om träning och kost som säger åt oss alla att vi egentligen väger lite för mycket?

Den här tanken kom precis till mig. vaför har jag ingen aning. Men jag spårade väl in i mina egna "problem". Varför är min rumpa så stor? Varför har jag så tjocka fingrar? Varför är tån bredvid stortån mycket längre? Det är sällan jag tycker om min egen kropp. Vissa delar kan vara tilltalande. Men andra delar kan få mig att vilja täcka över spegeln och gå i ide.

Varför har de flesta utav oss det där sjuka idealet att man ska vara så pinnsmal att revbenen syns? Det är inte ens hälsosamt. Men ändå så är det ju just det många utav oss strävar efter. Jag vet att även jag hade gjort många ändringar om jag hade haft chansen över en natt. Men nu är det ju inte så lätt.

Det är ju träning man behöver. Men träning tar upp tid, och ibland känns det inte alltid som om man har tid att avsätta för just träningen. Man gnäller på att man är rastlös, men sällan är det träning som kommer i tankarna för att bota rastlösheten. Om inte träning räknas som att gå till konsum och köpa hem cola.

Många gånger under åren säger jag till mig själv, "nä, nu tar jag tag i det här. Äter hälsosammare, och motionerar"

Men oftast slutar detta i att jag i princip fastar i en vecka. Gnäller på att jag har för mycket att göra och ligger framför tvn istället. Jag är en jävligt lat och lättdistraherad människa.

Tränar jag vill jag se resultat på en gång efter första passet. Träningen får inte vara enformig. Träningen måste vara social och träningen måste innehålla gnäll från någon så att jag kommer igång.

Men för att återgå till det ursprungliga ämnet.

Komplexen som försvårar våran vardag. Varför ska vi envisas med dem? Är det bara jag som upplever att det oftast är vi kvinnor som är mest besvärade utav dem? Visst nog hör jag männen klaga över detta också. Men inte till samma grad. Ibland kan det kännas som om vi kvinnor ofta överanalyserar oss själva till överdrift. Vet att jag själv många gånger lyssnat på kompisars "problem" och knappt förstått vad de svamlar om. Snarare är det jag själv som får komplex utav att höra på mina kompisars problem. Allt jag kan höra i mitt eget huvud är "visst, men du har ändå inte tysklands största rumpa här" Varför bryter vi kvinnor ned oss själva istället för att se vad som är bra och vara stolta över det?

Såhär upplever jag skillnaden mellan mäns och kvinnors sätt att hantera det här.

Kvinna: "huff, om man ändå kunde gå ned några kilon" - fortsätter ändå att äta chokladkakan

Man: "huff, blev nog lite mycket nu, dags att gå ned i vikt"- lägger helt av med allt som heter onyttigheter.

Är män mer bestämda när det kommer till att sluta med någonting?

Är det vi kvinnor som är mer svaga när den där chokladkakan landar framför oss?

Min "hemliga" drog är cola. Det är nog det som egentligen som ger mig mitt intag av socker för veckan. Det är rätt sällan jag faktiskt köper godis och dyl. Så varför inte bara sluta med allt egentligen? Jag vet inte varför det inte går. Men  när man till exempel är vaken tidigt på morgonen, och sedan hamnar i skolans fik är det ibland lite svårt att motstå den där burken med cola. Socker = pigg och glad tjej. Synd abra att sockerruset försvinner så satans snabbt. Dessutom har jag oftast druckit en 3-4 koppar kaffe före den där burken köps.

Helt onödigt egentligen, sockret gör inte mycket skillnad på hur pigg jag redan är.

Sådär fortsätter jag varje vecka. Jag gnäller över hur jag ser ut. Men ändå fortsätter jag att köpa onödiga saker som är sprängfyllda med socker.

Finns det någon annan som känner för att dela med sig utav sina tankar här?

Hur ska man få slut på det här eviga tjatet om den "perfekta kroppen"

Finns det verkligen en "perfekt" kropp, eller är det bara någonting vi intalar oss själva?

Jag tror nog att vi snarare intalar oss själva att "om jag bara fixar det, då är jag perfekt" Men när det väl skulle vara fixat. Skulle det inte dyka upp en ny tanke som säger att någonting annat är fel?

Jag vet inte, jag söndagssvamlar.