Tvivlar på att någon fortfarande läser "bloggen" min. 

Så jag kladdar väl runt här mitt i natten istället.

Det blir av någon anledning oftast deprimerande när jag skriver här.

Antar att det är då jag oftast blir påmind om att bloggen finns och det får agera som utsläpp när allt behöver komma ut.

Jag har betett mig jäkligt illa under den senaste tiden. 

Saker och ting har börjat tappa mening. Jag känner mig apatisk, orken finns bara inte där längre. 

Jag vill fortfarande träffa vänner, jag vill göra någonting. Men någonting stänger oftast av. Så telefonen får ligga död på skrivbordet och facebook får vara ensamt. 

Jag väntar nästan på att mitt liv ska börja. Låter dumt att säga, men det känns nästan som om jag sover. Jag ligger i vakande dvala och väntar på att någonting stort ska hända. 

Någonting som får mig att reagera igen.

Jag väntar på det perfekta jobbet som inte finns, lägenheten, studierna som tar mig härifrån, förändringar och nytt hopp.

När ska egentligen den där knuffen komma?

Energipusten som äntligen väcker mig från min dvala.