Ja, jag menar det.

Har snart varit borta från skolans väggar i ett år nu, och satan vad jag suktar efter kurser och ny kunskap.

Jag vill plugga igen,

skola om mig?

Läsa mer kurser (mer intressanta kurser som jag själv får välja)

Sitter och försöker desperat söka runt på bl.a komvux för att hitta någonting som passar mig, men inte heller tar tre år.

Jag vill ha mer behörigheter till jobb, mer valmöjligheter!

Är så sinnessjukt trött på att bara ligga hemma och vänta på vikariat på barnomsorgen. Vill inte få nej till varenda sketet jobb jag söker. Jag vill bara ha ett jobb, men inget jobb vill ha mig. Sitter för tillfället och funderar på varför man ens försökte i skolan? Varför har jag så pass bra betyg när de inte tar mig någonstans? Varför går jag fram och tillbaka till Miroi med ångesten krypande efter mig?Varför känns det som om jag har någon hjärnskada och handikapp som alla förutom jag vet om?

Jag kan inte flytta, tandställningen har mig fastkedjad här i två år framåt. Så det är inte en möjlighet att läsa vidare på högskolenivå, och distans tänker jag inte ens försöka mig på. 

Det enda jag jobb jag har är vikariaten

Miroi....

Det enda jag gör är att ligga hemma och skicka ut meningslösa ansökningar till jobb jag aldrig får, för jag har inte rätt utbildning. Det enda min utbildning duger till är att plugga vidare. Vilket jag inte kan för tillfället.

Varför ska allt vara baserat på sitt kontaktnät? Varför ska alltid hela släkten in på företaget innan de ens försöker se utanför sin lilla låda och anställa någon utomstående?

Ja, jag är matt.

Jag kan inte ens få en praktik, för när de hör miroi antar de att det finns någon "annan" anledning till varför man inte har ett riktigt jobb istället.

Fan ta Kiruna, fan ta kontaktnät, far och flyg någonstans med era jobb som jag inte kan få

Ger upp, kom och skjut mig på bakgården.