Igår var jag nykter på fest. Jag var as jävla trött men gled omkring och hade det trevligt ändå. Började kvällen hos Malin med tacos och lite trevliga samtal. Sen gled vi till Sagas fest som faktiskt var riktigt trevlig. Mycket folk och härlig musik. Stannade väl där till elvatiden, sen drog vi upp till krogen för att kolla läget där. Väl där hände det ju en hel del skit som jag inte tänker ta upp här. Men efter det drog vi hem, jag och frugan fick skjuts med hennes syster.

Läser du det här kan du ju ringa mig, fru?

Det jag tänkte skriva om här är fylleskadorna man alltid får under utekvällarna. Man kommer alltid hem med blåmärken, rivmärken, bitmärken, stukade fötter, trasiga ryggar och allmänna problem. På nyår kukade jag ju till foten, förra helgen var det rätt lugnt och nu i helg (som jag var nykter på) vaknar jag upp trasig. Ryggen är sne (men det är standard), nacken gör ont och hela sidan (revben och nedåt) gör ont. Varför lyckas man alltid med sånt här? Så fort man sätter en fot inne på arran så kommer man alltid hem med någon slags krigsskada, varför? jag menar, det är väl ingen större skillnad på arran och en vanlig hemmakväll?

Börjar faktiskt fundera på vad som egentligen är fel på en?

Jag menar, jag har dessutom till och från ont i lungorna när jag andas. Borde man kanske ta och kolla upp detta?

Jo, men som jag tidigare nämnt här hatar  jag läkare och sjukhus. Har inga problem med att vistas där, det är bara all tid man förlorar av att gå dit.

Jag menar, först kommer man dit för en tid, sätter sig ned och får vänta i drygt en halvtimma. Man får komma in till läkaren alt. sjuksköterskan, de konstaterar att man ska ta lite prover. Så går man ut, tar en nummerlapp och får vänta i drygt en halvtimma till. Man kommer in till provtagningen, de gör två snabba test och skickar iväg resultaten till läkaren. Man sätter sig ännu en gång i väntrummet och får vänta i en halvtimma. Sen får man äntligen komma in till läkaren igen som oftast säger "det är bara en förkylning, gå hem och vila". Så då har man tappat drygt två timmar av sitt liv på sjukhuset för att få höra någonting man hade kunnat räkna ut själv.

Därför tycker inte jag om sjukhus. Men om det här med lungorna eller vad det nu är fortsätter får jag väl ta och boka en tid. Det löser sig, som Lars skulle sagt.

Nu ska jag faktiskt ta och käka lite, städa upp lite, klä på mig och sånt roligt.

Tjosan