Jag tänker tolka denna som en religionsfråga.

Jag räknar mig själv som Ateist. Vilket betyder att jag inte tror på någon slags gud eller "högre makt". Jag accepterar att det finns människor som tror på detta och har ingenting emot dem. Men jag ser ingen mening i att tro på att någon högre makt finns där och vakar över mig. Det vore ju bara löjligt, jag menar. Vem med ett ordentligt förstånd skulle vilja lägga all sin tro och även sig själv i någon annans händer?

Om det skulle finnas en gud, varför finns det då hemlösa, svält, sjukdomar och andra hemska saker i världen? Borde inte den åh så stora gud ha stoppat detta?

Som jag skriver tidigare accepterar jag att andra faktiskt tror på detta. Har ingenting emot någon som faktiskt lever efter en tro. Jag förstår bara inte varför folk går på den där smörjan som finns i bibeln. Nu har ju inte jag läst hela bibeln, men lite har jag väl orkat med.

Det jag inte accepterar är dock när folk inom religioner ska trycka upp sin jävla tro i mitt ansikte. Tror ni verkligen att om ni tjatar tillräckligt länge kommer jag också tro på samma sak? Hm, nej, det får mig bara att tappa respekten för er alla. Jag går väl inte omkring och skyltar med min icke-tro, eller hur?

Hur som helst är jag döpt, så jag är väl "med" i den svenska kyrkan, haha låter som en hemlig klubb typ. Men jag har inte konfirmerat mig, skitsnack enligt mig. Folk nu för tiden gör det mest för presenterna som väntar i slutet och för att ha en trevlig, vecka? helg? med polare.

Har många gånger funderat på att gå ur den svenska kyrkan. Känns nästan bäst att göra så, för varför ska jag betala för någonting jag inte tror på? Ja, man betalar skatt och får senare i livet gifta sig och begravas där. Men vafan, aldrig i helvetet att jag skulle gifta mig i en kyrka om jag gifter mig. Sen när jag dör är det inte mitt problem vad de gör med min kropp. Fan släng mig på tippen, inte spelar det mig någon roll. Inte precis som om jag kan göra någonting åt saken eller? haha.

Det enda jag faktiskt tror på är faktiskt karma. Är du elak mot någon/ gör någonting dåligt kommer det tillbaka till dig en vacker dag.

Spöken och övernaturliga saker vet jag inte riktigt vars jag står. Morsan min tror ju på detta, och det får hon väl göra. Men som jag sagt till henne, har jag inga bevis och har jag aldrig upplevt någonting som har med spöken och liknande kan jag inte tro på det.

Vad tror ni, svamlar jag bara eller har jag sagt någonting vettigt nu?

Har en pissig natt. Känner mig ensam och vidrigt uttjatad. Känns som om jag skrivit det här inlägget flera gånger tidigare. Men just nu känner jag mig bara så instängt. Jag vill ha sällskap, någon att prata med. Men samtidigt har jag ingenting att säga. Jag mår inte dåligt, jag är inte ledsen. Jag känner mig bara jävligt ensam inatt.

Samt förvirrad, men när är jag inte det?

Nu tänker jag berätta om en liten del utav min sommar.

Sent på sommaren åkte nämnligen jag och fyra andra vänner iväg till stockholm för att släppa lös ute på Sonispherefestivalen.

Så tidigt en fredag begav vi oss till flygplatsen för att sedan ta flyget till stockholm.

När vi väl hade landat i stockholm började virrandet. Men med hjälp av en GPS och lite tur hittade vi tillslut hotellet. Varför vi inte hittade var ju pga att vi blev tvunga att ta bussen från flygplatsen. Arlanda express hade havererat och körde ingenting. Hade vi tagit expressen hade det knappast varit svårt att hitta hotellet, med tanke på att de ligger vägg i vägg.

Menmen, när vi väl hade hittat hotellet och kastat in väskorna drog i alla fall jag och Cilla upp till stan. Blev lite shopping för min del under stockholmsresan, men jag hittade lite grejer åtminstone. Mot kvällen tog vi någon öl i baren och drog oss senare mot stan igen för att gå på "förfesten" där det var ett par band som spelade och för att hämta ut armbanden till själva festivalen. Men så klart fick vi ju lite problem när vi väl kom till området. Jag slank förbi vakten utan att behöva legga, medans Cilla och Peter blev stoppade och hemskickade. Men vi andra stannade inte heller speciellt länge där inne. Jag ville, men ingen annan ville som se bandet som spelade förutom jag då. Så vi fixade banden, slöt upp med Cilla och Peter och drog tillbaka till hotellet för att sova.

Lördagen började med en stor och jävligt god hotellfrukost. Sen hann jag och Cilla förbi stan ännu en gång innan vi skulle dra upp på Sonisphereområdet. Så efter en massa runtspringande där och lite mer shopping drog vi slutligen oss mot området. På vägen dit började självklart regnet att falla. Men inte stoppade det oss från att ha roligt, till en början i alla fall, haha. Efter att ha sett slayer och Alice cooper var vi alla sjöblöta och småfrusna. Men humöret hölls ändå rätt bra. Vem kan vara sur när man ska se Iron Maiden senare på kvällen!? Vi traskade runt i leran och väntade, och jag köpte självklart de obligatoriska bandtröjorna för 300 spänn styck. Vi mötte upp fler Kirunabor och tog platser för Maiden. Sen började röjjet. Önskar att jag hade fått en plats närmare mitten, men den jag hade var ändå hyfsat bra. Stod längst fram och lite mer åt höger. Efter två sjukt bra timmar började regnet återigen att komma. Festivalen var slut och man var på väg mot t-banan igen. Då slår de självklart igång "always look on the bright side of life", och ALLA 49 tusen metalheads som då traskade igenom lera och regn började sjunga med! Känslan kan bara beskrivas som mäktig.

När vi väl nådde T-banan var det vatten överallt. För första gången på några timmar fick man se vilket helvete alla verkade ha gått igenom. Inte en enda person var torr och leran var överallt. Till och med inomhus. Min rygg var pajj och jag frös som fasen. Vilket resulterade i att jag gick som en sjöblöt pingvin. Jag, Classe och Isak kom äntligen tillbaka in i stan och mötte upp Lasse, Peter, Jonas och Cilla som åkt tidigare för att slippa all köbildning.

Vi köpte mat och tog med det till hotellet. Men före vi åt hoppade jag snabbt in i duchen och tvättade bort all festival. Såg verkligen ut som ett fanskap när jag såg mig själv i spegeln. Var in till Jonas rum med de andra och käkade, sa knappt någonting för att jag var så hungrig. Hade ju inte ätit på över tolv timmar. Sen var det godnatt för min del.

Dag tre, söndagen var den sista dagen vi hade i stockholm. Panka, trötta och hungriga vaknade jag och Cilla upp till vad som kan beskrivas som tredje världskriget. Rummet hade inte längre något golv eftersom att vi hade kastat runt alla våra grejer där. Toaletten hade ett fullt handfat fullt med smink och produkter. Sen får vi ju inte glömma duschen heller. Hela duschen var full i lera, grus och kläder. För både jag och Cilla hade bara kastat alla blöta kläder i duschen efter festivalen. Så vi fick ju spendera drygt en timma för att städa upp, packa och desperat försöka torka kläder och skor med en hårtork. Vilket inte gick speciellt bra. Vi käkade i alla fall frukost, checkade ut och åkte slutligen ut till Arlanda för att möta upp frugan som också skulle hem till Kiruna samma dag. Hon hade åkt från Falun för att flyga hem med oss andra och hämta lite mer grejor inför skolstarten.

Efter att ha bråkat med biljetter och resväskor i en halvtimma fick vi äntligen invänta hemresan.

Det var nog en av sommarens roligaste helger i år.

Lär nog inte glömma den i första taget i alla fall!

Det blöta, men glada gänget inne på området ^__^

För det första innan jag börjar det här inlägget. Jag absolut hatar termen, "bästa vän".Måste man verkligen ha EN bästa vän? För det är ju vad det låter som, jag har då ingen absolut, enda, mega bästavän. Men jag har vänner som är nära och närmast.

Två utav dessa räknar åtminstone jag Elin och Malin som.

Elin har jag i ett tidigare inlägg berättat om, men ni får en genomgång ändå.

Elin, henne har jag känt i drygt 11-12 år nu va? Vi började umgås i mellanstadiet och sen dess har det alltid varit så. Det är konstigt att vi är vänner, med tanke på hur olika vi är. Men på något sätt fungerar det ändå, haha. Elin är en jäkligt genomsnäll tjej, fast även hon har ju sina mer elaka sidor. Men de visar sig inte ofta som tur är. Även hon kan vara riktigt envis när hon vill, vill hon inte göra någonting, då blir det fan ingenting. Men när hon väl vill någonting, då finns det verkligen ingenting som stoppar upp henne. Många kan säkert se henne som lat med tanke på vissa saker som blivit som de blivit. Men jag tror nog inte att det är så, hon väljer bara en annan väg än vad vi andra blivit tvungna att ta under årens lopp. Det kommer lösa sig med tiden för henne, det tror jag verkligen. Hur som helst räknas nog hon som en utav mina närmsta vänner, och hon är en utav de få jag verkligen kommer ha svårt att skiljas ifrån när dagen kommer. Men aldrig i hela helvetet lär jag sluta ringa och försöka väcka henne och prata bort tid :D

Malin, är en relativt ny vän jag bara på något vis blivit nära med tiden. Vi går i samma klass på Hjampis och blev vänner mest utav en slump. Vi har våra likheter och olikheter, men vi har ändå jäkligt roligt ihop. Malin är även hon en riktigt snäll tjej. Även om hon själv inte inser det själv många gånger så är hon stark i sig själv. Det gäller bara att tro på sig själv, då klarar man allt. Men det tror jag nog att hon snart kommer att inse, med tiden. Jag tror att det är under det senaste året vi har blivit mer nära som vänner. Allt som hänt oss båda har fört oss samman tror jag. Även henne lär jag ha problem att lämna kvar när dagen kommer. Seperationsångest, eller hur älskling? haha.

Hojja vad jag är poetisk ibland!

För att jag kan, och för att bilder från sommaren är <3

Jag vill tillbaka till en mer oskyldig tid. Då ord inte sårade och dagens största problem var om någon annan hade tagit gungorna på lekplatsen. Idag blev jag påmind om någonting jag länge har förträngt. Jag svär tyst för mig själv att en mening kan betyda och påminna om så mycket.

Jag blir allmänt jävla förbannad på mig själv för att jag ens reagerade. Det hör till ett annat liv, en mer komplicerat liv då man hade så mycket mer att oroa sig för.

Tror dock inte att personen som la upp den tänkte på mig i just det tillfället. Men det kändes fel att se den där.

Från och med imorgon blir det nya tag. Jag är ju bara för bäst på att låsa in alla mina tankar och känslor i mig själv. Blir förvånad själv över allt det här vafan.

And you can't fight the tears that ain't coming
Or the moment of truth in your lies
When everything seems like the movies
Yeah you bleed just to know your alive

And I don't want the world to see me
Cause I don't think that they'd understand
When everything's made to be broken
I just want you to know who I am.

Min dag har varit allmänt pissig. Kom till skolan vid tolv, rullade in i 853an och satt vid facebook samt planerade projektet osv. Sen  svängde vi förbi fiket, köpte en kaffe och väntade på att få börja människor i behov-kursen. Efter att ha sänkt den allmänt goda koppen med kaffe sa det pang i magen. Började må illa och hade sjukt ont i magen. Tog mig igenom lektionen och åkte hem på ett pissigt humör.

La mig i sängen och sov/vilade bort den ondskefulla demonen. Kanske är jag besatt av en liten alien? Ni vet, en sån där söt som är med i filmerna. Synd bara att man kommer att dö om det är så, menmen fick ju arton hyffsade år, haha.

Nä, ska ta och rulla vidare mot Malin ikväll, snacka skit och käka lussebullar låter som min grej.

Postade upp denna på facebook för ett par dagar sedan. Har nött den rätt ordentligt sen dess. Men den är ju så sjukt fin. Skrev då att jag inte kunde minnas när jag hade hört den när jag kollade igenom BTVS (buffy the vampire slayer). Men jag kom på det, det är scenen i den andra säsongen, sista avsnittet då Buffy tvingas döda Angel för att stoppa acathla från att ta över världen osv. Då spelas låten, jäkligt passande imo. Ska tvinga alla att lyssna på den, punkt slut!

Här är den i alla fall, låten finns med bättre kvallité på spotify.

Finns ännu en version, som om jag inte har fel är orginalversionen som spelas i episoden.

Det här är en jäkligt svår fråga egentligen, men jag ska väl försöka svara på den så bäst jag kan.

Kärlek finns i många olika former, kärlek till familjen, kärlek till vänner, kärlek till en person, ja ni fattar. Typen av kärleken varierar från person till person. Du känner ju till exempel inte samma slags kärlek till din familj som du känner för en pojkvän eller flickvän.

Men i grund och botten så är det ju kärlek.

Kärleken till vänner och familj är stabil, man vet vars man har den, medans kärleken till en pojkvän eller flickvän kan vara jävligt instabil. Bråkar du med en vän vet du oftast om att det med tiden kommer att bli bra igen. Bråkar du med din pojkvän eller flickvän är det inte ofta man är säker på att det en dag kommer att lösa sig.

Kärlek allmänt är jäkligt dubbelsidig. Den kan höja dig, men den kan samtidigt golva dig hårdare än någonting annat. Alla upplever en vacker dag den där åh så omtalade hjärtesorgen. Smärtan den orsakar, och känslan av tomhet du får utav den är hård. Men efter att ha gått igenom detta kommer du en dag vara tacksam för att ha fått uppleva den underbara känslan av kärlek du en gång fick före allt gick åt skogen.

Det är jäkligt svårt att säga exakt vad kärlek är. Men för att sammanfatta det hela, kärlek kan vara någonting underbart, samtidigt som det kan vara någonting som får dig att vela sjunka ned igenom jorden och försvinna.

Men båda av dessa sakerna är någonting vi alla en dag kommer att få uppleva. På ett eller ett annat sätt blir vi starkare med tiden.

För varje nedgång väntar en uppgång.